Ett helt vanligt jävla inlägg

Helgen har varit suverän, riktigt rolig, jag bara älskar Emmelies stuga kan jag säga. Kommer sakna att vara där.

Jag överdrev nog lite när jag skrev om abstinensen, men ibland får jag ett bloggsug. Man vill skriva ett inlägg. Ibland känns det meningslöst.


Min rygg mår bättre idag. Nacken är fortfarande lite off och ondar sig, men jag ska på massage någon gång.

Har fått en kallelse för prover eller någonting sådant. Ska till örnäsets vårdcentral (ingen aning om varför örnäsets, men jag litar inte på hertsöns så det är bara bra) den 22a juni. Kvart i nio på morgonen typ. Är lite nervös nästan. Varför ska jag till örnäset??? O well.

Det var någonting mer jag skulle skriva om, men jag har helt glömt bort vad det var för någonting.
Some other time then.

See ya.

Lost in a nightmare

Jag känner mig lite värdelös måste jag säga. Varför lever jag?
Nu låter det en hel del deprimerande. Jag tycker om att leva, jag vill inte dö, men varför lever jag?
Eller... Jag kanske ska säga så här istället:
Varför kan inte jag komma på vad jag vill göra i framtiden?

Det är mitt problem, jag har ingen aning om vad jag vill göra (eller jo, det har jag, men mina drömmar är i stort sett omöjliga, löjliga och går ej att uppnå). Det är bara så värdelöst att jag går omkring utan att veta vad jag vill ska hända. Vad som kommer att hända behöver jag inte veta, bara jag har en riktning att gå i. Har man ingenstans att ta vägen hamnar man någon annanstans.

Jag börjar bli riktigt stressad nu. Studenten är mindre än en vecka bort och Emmelie har det nästan klippt och klart med Kalmar. Hon flyttar snart. Hennes spelpjäs flyttar fram medan min får stå över ett kast. Det känns otroligt tråkigt. Jag vill också ha någonting att göra. Om du känner mig vet du att jag lätt och snabbt blir rastlös.

Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta och hoppas den tomma känslan jag har försvinner med tårarna, men jag kan inte gråta. Det kommer inga tårar. Ögonen svullnar inte upp, kinderna blir inte blöta, ingenting händer.

Jag vet, jag bara vet, att jag i alla fall behöver ta mig härifrån.
Jag vet, jag bara vet, att jag kommer bli deprimerad ifall jag tvingas överleva en till vinter här. Jag klarar inte av snön och snöstormarna mer.
Jag vet, jag bara vet, att jag kommer arbeta som bara den för att nå mina omöjliga drömmar. Sedan kommer jag att kollapsa, när det inte fungerar.

Visst, det är ohyggligt vackert här uppe på vintern. I februari brukar det vara otroligt fint. Och kallt. Det är bittersweet. Som sagt: ohyggligt, men vackert. Jag kan kanske hälsa på och passa på att fota det fina, men jag vill inte bo här. Jag trivs inte här. Jag vet inte varför, jag vill trivas här, men det är någonting som stör.
Bad memories makes this place a nightmare.

Idag är jag glad. Trots det jag just skrivit. Det är sådant jag känner hela tiden, men jag har valt att lägga det åt sidan. Dessa tankar ska inte få förstöra min vardag. Det går över.
Jag behövde bara få skriva av mig. Men jag är glad. Jag lovar.

Imorgon blir det en liten roadtrip med de bästa.

Godnatt.