Sweet Silver Lining

Jag vet att jag har haft en del av dessa lyrics i bloggen tidigare, men nu stämmer texten bättre än någonsin känns det som.

I'm going home,
down-hearted and hoping I'm close,
to some new beginning.
I know, there's a reason for everything that comes and goes.

So many people are looking to me to be strong and to fight
but I'm just surviving.
And I may be weak but I'm never defeated
and I'll keep believing
in clouds with that sweet silver lining.

Most days I try
my best to put on a brave face
but inside my bones are cold and my heart breaks
but all the while,
something's keeping me safe and alive

So many people are looking to me to be strong and to fight
but I'm just surviving.
And I may be weak but I'm never defeated and
I'll keep believing
in clouds with that sweet silver lining.

I wont give up like this,
I will be given strength,
Now that I've found it,
Oh nothing can take that away

So many people are looking to me to be strong and to fight
but I'm just surviving.
And I may be weak but I'm never defeated and
I'll keep believing
in clouds with that sweet silver lining.

All I can do is be me. Whoever that is.

Whoever that is. Ja, det är frågan.

Som väntat har jag ont i huvudet, however; jag hade väntat mig mer smärta så jag är tacksam över att det är så pass "lite".

Dagarna i veckan har flutit bort, men som sagt, tiden går snabbt när man (när jag i alla fall) läser.
Är inte på humör. Inte glad, inte ledsen, inte arg, inte någonting. Jag bara är. Flyter omkring.
Skulle på fest hos Marie ikväll, men jag vet inte om jag klarar av en fest. Jag vet att jag inte behöver dricka, men jag klarar nog inte av att vara där ens. Lär ju inte vara nå bra sällskap. Jo visst, jag har lyckats putta iväg den här känslan (eller icke känslan?) förut, men då har den kommit tillbaka starkare efteråt.
Åh jag avskyr den här känslan. Känner mig som värsta... Jag vet inte ens.
Bloggen känns som inte.. "privat" mer. Det känns som om jag inte kan skriva ut mina känslor när jag mår dåligt, det känns som om folk dömmer det som klagomål och som om jag söker uppmärksamhet. En annan av mina farvågor. Jag måste sluta oroa mig för vilket intryck jag ger andra. Men jag kan inte. !!!!!!

Mamma ringde och påminde mig om att vi ju skulle på bio ikväll. Hade jag helt glömt bort, känner inte riktigt för det (känner inte för någonting), men jag vill inte göra henne besviken.

Jag ska väl ta och plocka ihop lite här hemma, någonting att göra.

bye.

What is left to say? What is left to do? What is left, unwritten?

Jag borde absolut sova vid det här laget. Det är morgon nu, nästan ingen idé att sova, men jag vet att jag kommer ha ännu mer ont i huvudet om ett par timmar, skulle jag inte sova.

Men,.. Du vet hur tiden rinner iväg när man läser. När man läser en bra bok i alla fall. Jag började häromdagen läsa sjunde och sista boken i serien om Harry Potter och det är knappt så att jag kunnat lägga ner den om kvällarna. Men nu, så här på slutspurten kunde jag inte förmå mig att lägga undan den. Allt annat försvann och jag var en del av boken. Det är som I boken, ni som har läst "vet" hur det är när de får se andras minnen. De står som spöken på sidan om, följer med i minnet och.. nu kommer jag inte på ordet. Inte inspektera, inte simply kolla på.. Om du förstår vilket ord jag syftar på, lämna gärna en kommentar.
Anywho. En del böcker kan verkligen fånga en, och för mig, är HP serien sådana.
Det var fjärde gången jag läste sjunde boken, tredje på engelska. De är så himla mycket bättre på engelska, känns mer barnsliga på svenska, av någon anledning. Men himla bra är de i alla fall.

Jag bara.. Kan inte bli av den här melankoliska känslan. Nu är den starkare än tidigare också, är alltid det när jag läst ut en bok. Jag vet inte varför. Men det har varit djupare de fyra gånger jag läst ut den här storyn.

"All was well." De tre sista orden i hela serien. Jag står inte ut med dem. De plågar mig. Jag vill ju inte att det ska vara slut. Men.. Tyvärr. Dessa ord, de förstör som alltihop för en. Inga fler, inga nya äventyr som man kan drömma sig bort i. Jo visst, andra böcker av andra författare finns det, men det ligger en viss trygghet i att "känna" karaktärerna, innan man ger sig ut på en resa med dem. Det går dock endast att läsa böckerna så många gånger under en viss tid, innan man blir less på dem. Eller inte less totalt, men less för tillfället. Man behöver som sagt nya äventyr också.

Är det någon som förstår vad jag menar?
Eller är det bara jag som är totalt wacko?! (hah, joo)

Godnatt.. uhm.. Morgon!