Amazing Grace

Godkväll.

Jag kom nyss (eller okay, snart en timme sedan) från Gammelstad där jag hade en mycket bra kväll. Bra avslut på en lång dag.

Var ju på Arnes begravning på förmiddagen. Har inte så många minnen av honom, speciellt inte på senare år för då sågs vi kanske en gång per år eller någonting sånt, och oftast bara i fem minuter eller så. Men någonting jag kom ihåg, vilket alla de andra också tog upp, var hans historier. Arne hade rest en hel del i sitt liv; till USA, Kina m.fl platser, och han hade så ofantligt många historier, alltid någonting att berätta om. Jag önskar verkligen att jag kunde berätta saker och historier lika bra och med samma entusiasm som Arne gjorde.
Hur som helst, eftersom jag inte har så många starka minnen av honom var det extra tufft att ta farväl, eller vad man ska säga. När vi gick fram för att ta avsked tror jag att jag var den enda som inte fällde en tår (bortsett från min bror, men han hade nästan aldrig träffat Arne). Jag känner mig alltid så hemsk vid såna tillfällen när jag inte kan gråta. Jag känner mig så känslokall medans alla andra är helt rödgråtna. Jag vill också gråta!
Så vitt jag minns grät jag inte heller på Bertils begravning förra året. Vi var i och för sig inte släkt, men jag kände nog honom bättre än Arne.

En annan sak jag inte förstår, förutom det faktum att tårarna inte kommer, är hur enkelt jag klarar av att sjunga på begravningar. På mormors speciellt. Mormor och jag stod ju ändå varandra rätt så nära varandra, jag var första barnbarnet och hade haft mer tid med henne än de andra. Det allra värsta är att jag inte kommer ihåg när jag såg henne sista gången.
I början av juni, 2007, då jag skulle åka till USA var mormor på dialys på förmiddagen och en taxi skulle skjutsa henne till flygplatsen för att vinka av mig. Jag skulle vara borta i sex veckor. Jag minns inte om jag såg henne den morgonen, men när det var dags att åka hade taxin klantat sig, så de kom inte fram i tid och jag fick aldrig se mormor i livet igen. Hon dog ca en halv timme innan jag hade landat i Luleå igen. Men jag fick prata med henne i telefonen en sista gång, på Arlanda. Jag kommer ihåg att jag tyckte hon lät pigg, och det som hände sedan var, för mig, oväntat.
Nu hamnade jag helt på fel spår här, men.. ja, jag förstår inte hur jag lyckades sjunga på hennes begravning. Men det var en fin begravning, och detsamma idag. Dagen började med mulet väder, men när vi var på väg hem hade solen trängt igenom molnen.

På Bertils begravning hände det någonting väldigt vackert och fint, men det tar jag en annan dag för nu blev det här ett himla långt inlägg, och jag måste gå och sova.
Konfirmandernas redovisnings konsert imorgon!

Sleep tight.