I need inspiration, not just another negotiation

Det har som gått för långt, det här med att blogga. Så fort jag inte kan sova, ja då tar jag och skriver ett blogginlägg. Som att jag kan somna lättare för det! Nope. Jag borde ta de 10-40 minuterna till att försöka sova istället för att slöa min dyra sovtid.
Anyway, jag kände ändå att inlägget inatt blev... lyckat?! Det kändes bra att skriva det.

För lite mindre än en timme sedan var jag förbi örnäsets vårdcentral för blodprov. Fick inget riktigt plåster den här gången, utan en pappersbit och tejp. Tejpen skaver. Får se hur länge det tar innan jag får resultat, förhoppningsvis får jag det på fredag, senast.

När jag satt och väntade på min tur där borta slog det mig hur bra jag nog faktiskt har det. Jag menar, jag vet sedan tidigare att jag har det rätt bra, och jag klagar ibland lite för högt över mina problem. Men mina stora problem är kanske små för någon annan, men för mig är de stora och är i min väg. Anyway, jag har det väldigt bra om man jämför med andra.
Det kom in en kvinna på vårdcentralen, vad kan hon ha varit, jag skulle gissa på runt 40 år kanske. Hon såg sjuk och hängig och ledsen ut, och jag började med ens må väldigt dåligt när jag såg henne. Stackars människa tänkte jag, jag undrar vad hon har varit med om, om hon är allvarligt sjuk eller hur det ligger till. Jag tyckte så otroligt synd om henne, det syntes verkligen att hon var sjuk. Jag vet många som skulle ha funnit henne "äcklig" med stripigt hår, mörkret runt ögonen, men jag såg en plågad själ. Jag ville byta med henne. Jag förstår inte vad det var som hände med mig, men jag kände någonting likt dåligt samvete, jag kunde till slut inte titta på människan, jag började må så dåligt inombords.
Överhörde när en farbror skulle betala för sitt besök eller någon medicin eller någonting. 900 kronor. Det är så otroligt dumt att man ska behöva betala för att man är sjuk. Man ska behöva betala för att bli frisk, för att inte dö i förtid liksom. Det hade ju i och för sig kunnat vara värre, i USA har de ju ingen sjukförsäkring på det sättet vi har. Man får skaffa den själv där och det kostar väl skjortan. Men fortfarande.
Det är så otroligt dumt att vissa "saker" kostar pengar. Livsviktiga saker. Hmpf.


På väg tillbaka hem fick jag värsta kicken. Jag ville fota, på direkten. Men.. jag hade ju ingen kamera med mig, och när jag närmade mig gatan insåg jag att jag inte visste riktigt vad jag ville fota. Jag har ingen som helst inspiration. Inspiration brukar komma till mig, inte då jag är väldigt glad, inte då jag är extremt deprimerad. Jag kan nog inte riktigt säga exakt när jag brukar få inspiration, men inte är det då just nu. Känns otroligt surt. Jag är less på att fota löv och träd. Jag behöver någonting nytt.
Jag behöver ny miljö.

Don't stop.

Elina.